Jag kände på mig redan från början dagen skulle va jobbig, men inte alls på det sättet som det faktiskt blev. Jag försov mig till och börja med så det blev ingen franska för mig idag heller. Vi hade en läxa som jag inte hade gjort eftersom jag spenderade tisdagskvällen med att försöka läsa ut min bok eftersom vi skulle ha bokredovisning idag. Jag orkade inte läsa mer när jag hade 40 sidor kvar så det var väl bara att köra på och försöka berätta om den så bra som möjligt.
På vår första lektion, (iallafall för mig) som då var svenska var det meningen att vi skulle prata om en bok vi läst, Candide som Voltaire har skrivit. Men vår svenska lärare sätter på en film åt oss och säger att det har hänt en olycka som han måste ta itu med. Han säger även att vi absolut inte får lämna klassrummet förrn han har kommit tillbaka. Vi kollar på filmen och sen så ropar rektorn ut genom högtalarna att all personal på skolan ska gå till lärarrummet eller vart de nu skulle träffas. Då börjar man ju undra lite vad som har hänt och det börjar snackas lite i klassen. Efter en stund så kommer våra skolsköterskor in till oss och berättar vad som har hänt. En tjej i trean tog självmord igår kväll och detta skulle då alla elver få veta. Vi var några av dem som fick veta detta först i hela skolan för att vår svenska lärare är kontaktlärare i klassen som hon gick i. Han skulle då vara med sin klass och trösta dem eftersom de förlorat en vän och klasskompis.
Det här som har hänt är ju fruktansvärt hemskt och många tog åt sig även om man inte visste vem hon var. Jag själv tyckte att det inte inte var så jobbigt först men man rycks ju med när man ser folk stå och gråta i korridoren så. Jag visste inte vem hon var men jag vet några som går hennes klass. Det kunde ju ha varit vem som helst, nån i min klass!
Tänk som förälder att veta att man har misslyckats med att få sitt barn lyckligt. Det måste vara fruktansvärt. Och lärarna som säger att hon var deprimerad men ändå så har varken de eller föräldrarna märkt det på henne. Det är väl ett mysterium som man aldrig kommer lösas.
På fredag är det minnes stund i aulan som säkert de flesta kommer gå på. Jag tänker göra det iallafall. Allt jag kan säga nu är väl vila i frid och för din skull så hoppas jag att det var värt det...

...ByeBye...